Inser vilken stor tomhet en människa kan lämna kvar efter sig, när stunden infinner sig o man minns tillbaka på allt d där bra. Nästan så att man kan uppleva känslan igen för stunden, kanske för att man bevarar den så hårt och för att d betydde så mkt...usch jag vet inte, vet ingenting nu.
Känns så konstigt, som jag hade längtat o väntat på min tur...jag önskar jag kunde förstå, men d e väl d som e livets gåta kanske. Men jag kan inte förstå varför man tvingas göra val som gör så otroligt ont. Har sugit åt mig varenda minut o varenda sekund. Trodde så hårt, för hårt o måste inse....jag kände ju att d va på riktigt, för d va så äkta...kanske lurade jag mig sj???

vill bara lägga mig i sängen, blunda o inte vakna mer så att d onda försvinner