tankar

I höstas kom det in en tjej som va runt 35 år in på mitt jobb o ville göra slingor. Hon berättade då att hennes hus hade brunnit ner 14 dgr innan, usch fy jag led verkligen med denna stackars kvinna. Tänk alla saker som brann inne, fotografier, minnen man skapat i huset tillsammans. Nu bodde hon och hennes man med två små barn i en lägenhet o bara d e väl en omställning att trängas i en lägenhet som inte innehåller några av ens saker.
Nåväl av en slump så läste jag om denna kvinna i tidningen o såg att hon hade en blogg som handlade om branden, som jag slaviskt började följa varje dag. Hon skrev om deras väg tillbaka till ett normalt liv, med husrenovering, till klädköp till barnen allt för att d skulle bli "normalt" igen.Hur denna kvinna kämpat o kämpat, känns nästan lite som man känner henne. Men så en dag läste jag ngt som fick mig lite smått i chocktillstånd....hennes man dog, han e död....precis när dom börjar komma iordnng med sina liv...??!!? hur orättvist kan det inte vara?? Var finns gud såna stunder? Nu är hon ensam med två små barn hon måste förklara för att pappa flyttat till himelen o kommer inte hem igen, fixa med begravning ta ställning till om hennes barn ska få delta lr inte, bearbeta sorgen på egen hand samtidigt som hon måste göra d med sin omgivning...

Hennes liv har vänts upp o ner 2 ggr på 8 månader ( huset brann ner för ca 8 mån) . herregud hur mkt är d meningen att man ska orka med som människa?


Så egentligen ska man inte gnälla, mina beskymmer o tankar e nog en piss i missisippi egentligen. Vaknade idag på morgonen o va lite glad o tänte en glad tanke, men ner på jorden igen ganska snabbt o insåg att jag kanske inte ska vara så glad för d, man vet aldrig hur d slutar ändå.

ska gå till jobbet nu o försöka göra ett bra jobb även att motivationen e noll, men men så e d dessvärre att vara vuxen =(