va svårt det va att sova ensam inatt...fast att jag va dödens trött när jag gick o la mig igår kväll. man inser ju att ensam skulle jag verkligen inte vilja bli, kontrasterna blir så stora från ena dagen till den andra. Vi pratade på skype igårkväll och där kunde man iaf se varann och då kändes det genast tusen ggr bättre, då kändes det inte som att han va ljusår borta från oss utan faktiskt inne i kontoret där han brukar sitta om kvällarna...same same but different. Vi kör stenhård neddräkning jag o jeppen nu...som vi längtar. Är det såna här tillfällen när man saknar så otroligt mkt även hur mkt man älskar ngn?? eller är det bara att när man saknar så mkt kan man inte skilja på allt och alla känslor o tankar blir så stora o många o häfftiga mer än i vanliga fall...man kanske känner efter mera....

nope nu ska jag bege mig till mitt arbete, lunchen är slut!

28 dgr kvar....