Jag har en längtan, en oerhört stor längtan hem till min familj i Finland. Denna längtan har aldrig varit så stor så här tidigt efter semestern som den är i år. Jag saknar min pappa så sjukt mkt o jag saknar min bror jens som jag har så roligt med när jag är hemma o alla andra vänner o familj. önskar att jag kunde knäppa med fingrarna o blunda så nästa ögonblick när jag tittar upp slulle jag befinna mig i pappas hus, mitt barndomshem, min fristad, där jag hämtar mina nya krafter o laddar om batterierna. Skulle så verkligen behöva det känner jag.

Så många tankar o funderingar o saker som jag försökt att inte prata om för att det aldrig ärnån som faktiskt frågat mig hur det va för mig o hur det kändes, ibland känns det bara som man stog brevid o tittade på o tröstade i den mån man kunde o glömde bort sina egna tankar o behov för att andra va behövde kanske inte se ett ledset ansikte. Ju längre tiden gick desto mer funderade jag på min roll i det hela o vad det gjort mot mig samtidigt som världen runt om fortsatte o det blev mera dåliga nyheter, men nånstans va jag väl stark genom det oxå som så många ggr annars....men jag har varit där förr o vänt, det kommer alltid ifatt så småningom...fast man inte vill tro att det gör det så kommer det smygandes när du minst anar....jag vill gråta jag vill skrika ut min ilska min sorg över allt det som skedde på samma gång som va allt för mkt att klara av egentligen...men ingen har ju frågat hur det va för mig...

Ja ett par tankar bara....kände mig ensam o behövde ventilera...kanske jag kan begrava känslan ett tag till....